Annons:
Etikettberättelser
Läst 417 ggr
taylor__lambert
2014-12-23 20:44

Historien om Micke

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Micke kom till mig som valp, vid valpstadiet var han, som andra valpar, väldigt valpig. Men jag som precis förlorat min bror var inte så aktiv, Micke vart min terapi hund.

Ett år gick och det var dags att välja gymnasium, jag vart antagen till det gymnasium som jag ville till Forshaga Akademin i Värmland där man fick ta med sin egna hund.

Sagt och gjort hamnade vi i Värmland, jag fick en superbra rumskamrat som har en Golden tik, Micke och hon vart som syskon, de såg efter varandra och trivdes enorm med varandras sällskap, även jag och min sambo (som vi då vart) trivdes väldigt bra tillsammans, ingenting kunde gå fel.

Under Mickes uppväxt till 1 år har han blivit påhoppad av en mängd olika lösa hundar som befunnit sig där vi bor, jag vet inte om han var det innan allt det började hända men på hoppningarna gjorde honom inte det minsta säker på sig själv, på mig, andra hundar eller andra människor. Att då sedan börja på Akademin i Värmland gjorde det inte bättre.

Under lektionstid skulle hundarna sitta i ett stall, då när man gick där var det inte mycket att tänka på, det var så det var. Men nu när man tänker efter undrar man hur dom tänker lite, hur kan man sätta 30 hundar i ett stall som inte känner varandra och tycka att detta SKA dom acceptera? Nej, min hund accepterade det INTE, och sen att lärarna gick fram och tillbaka, och till och med satte sig utanför min hunds box var inte acceptabelt, han hade det svårt nog.

Detta resulterade i att när jag och min hund tränade tog han ut sin frustration på mig, han bet och han högg, emot hundar gjorde han utfall och vid matning kunde jag knappt sitta i samma rum som honom.

Jag frågade lärarna om vi kunde få byta plats då vi då var i mitten av alltihopa, ja det fick vi, vi fick sätta oss längs ned, men felet med detta var ju att hundar fortfarande gick förbi honom och det var mera dominanta hanar som satt där nere, detta gjorde allting 10 000 gånger värre.

Vid höstlovet 2011 slutade jag på Akademin, det gick inte i längden, hunden bet mig så blodig att jag hamnade på sjukhus, han var inte längre hanterbar, avlivning stod vid tröskeln.

Vi tog oss till en mängd olika special tränare för problem hundar och andra instruktörer, men ingen kunde hjälpa oss, alla sa att kastrering skulle vara den enda utvägen, han hade för mycket hormoner sas det, någon sa att han har cocker rage, eller rage syndrom som det egentligen heter då symptomen var extremt likvärdiga, detta dock kunde inte jag gå med på att han hade, en hund med rage ska omedelbart avlivas då det är en sjukdom hunden lider av som ej är botlig, det fick inte vara så.

Kastrering gjordes, dels för hans beteende men även pga dåligt avels material (ingen vill ju avla på en "aggressiv" hund), och allting vart värre, jag började istället jobba hårt med honom, vi började med att hitta något vi båda tyckte var roligt och som gav oss något. Vi började klättra på stenar, hoppa över saker och annat skoj, detta resulterade i att han fick modet att visa vad han kunde, självförtroendet stärktes och vår relation vart bättre.

Nu på senare tid fick jag reda på att det vi började med var dogparkour, eller hundparkour, samma sak. Nu är Micke 4 år gammal, han är en gladare hund, mer fokuserad, vi har en stark relation, han är mer framåt, mer självsäker och mer lätthanterlig. Parkour har hjälpt oss vägen fram, Micke har gått ifrån en osäker, rädd, bitandes hund till den mest gosigaste, keligaste och självsäkraste hund jag sett på länge. Jag är stolt över vad vi har uppnått tillsammans, vi kommer fortsätta med parkour livet ut, FÖR DET ÄR SÅ ROLIGT! Plus det att ens relation kan alltid bli bättre!

Sajtvärd på Hundparkour.ifokus & CockerSpaniel.iFokus

Underskatta aldrig värmen från en kall nos Hjärta

Annons:
Cahira
2014-12-27 04:42
#1

Det är så härligt när saker trillar på plats! ✨

Sajtvärd för Vallhundar, Pälsvård & Klickerträning
Medarbetare hos Hundar & Lantdjur. 

Upp till toppen
Annons: